När korrekturläsning blir ett nöje

Jag har vänner som skriver mycket men hatar att korrekturläsa. Själv brukar jag inte finna det nöjsamt, utan snarare uppleva det som en slags tvångsneuros. Vissa texter stannar jag upp och läser igenon flera gånger i jakt på alla de skrivfel som inte går att undvika när fingrarna dansar snabbt över tangenterna och hjärtat är fullt av tankar som vill ut i text. Vid dessa genomläsningar finner jag ofta andra fel än skrivfelen - och de är ofta av det pinsamma slaget. Som att tanken har löpt för snabbt och meningen som möter mig på skärmen är fullkomligt obegriplig - inte minst för mig själv. Eller upptäckten av att ha förfallit till banala klyscor. Listan skulle kunna göras längre - men det får räcka med exempel. Just nu funderar jag på om ivern att korrekturläsa sina egna texter ibland kan bli kontraproduktiv genom att göra mig blind för vissa felaktigheter som andra ser med detsamma? Ikväll har jag läst det första korrekturet till min tredje roman, som planeras komma ut till sommaren. En sak gjorde det nöjsamt - det var inte lika många fel som de första två gångerna. Kanske jag har lärt mig något trots allt? En annan sak väckte tanken jag nyss nämnde - jag har harvat igenom min egen text så ofta att jag någonstans under resans gång har blivit "hemmablind"! Har nu rättat till en del uppenbara tokigheter och ser fram emot nästa steg i processen. Och hoppas givetvis på många läsare. Sa jag vad boken heter? Jo - "Innan tuppen gal".