Så var det dags igen

Den första "affären" i förpostfäktningarna inför valrörelsen väcker allmän moralpanik och opinionsundersökningar haglar över oss om "förtroendet för Reinfelt efter Littorin-affären". Alltså är det dags igen. För allt utom politik och visioner för hur Sverige ska ledas efter valet senare i höst. Väl medveten om att jag med dessa rader blir en av alla dem som hänger på har jag ändå ett annat syfte. Vem kan över huvud taget hysa någon som helst tillit till någon enda politiker i dessa dagar? På ytan ser de ut att dingla i trådar som manövreras av media, lobbyister och minst ett tjog mer eller mindre seriösa opinionsinstitut. De får alltså aldrig chansen att tala om vad de egentligen vill. Om vi då undantar de populistiska utspelen av diverse löften som ska ge tusentals jobb och bla bla bla... Från höger till vänster är de alla av samma ull. Framför allt eftersom höger-vänster-skalan genomgått någon slags härdsmälta och blivit en oaptitlig degklump i mitten. Bakom kulisserna misstänker jag de verkliga makthavarna, storfinansen, som ser till att blickarna är vända mot de pajasfigurer som så gärna vill befolka riksdagen. "The show must go on".
Gåtfullt ändå hur man försöker mörka ett påstått brott för att skydda sina barn. Efter allt som hänt de senaste dagarna är det ju just de barnen som får betala med ett omätbart lidande för åratal framåt. För mig är det en moralisk ynkedom av värsta slag. Och dessutom, som sagt, lyser politiken med sin frånvaro.
Betyder detta att jag inte kommer att rösta? Ack om det vore så väl. Jag röstar MOT dem jag tycker är värst. Men de som får min röst ska inte tro att jag alls röstar FÖR dem. För mig handlar det om demokratisk värnplikt. För skulle Sverigedemokraterna komma in i riksdagen vill jag inte vara en av de skyldiga till att det blir så.