Om trofasthet

Eftersom jag har tittat på fotboll vet jag i skrivande stund inte vad riksdagen till sist fattade för beslut om kärnkraften ikväll. Men det spelar ingen roll. Trettio år har gått sedan den s k folkomröstningen. "Så kallad" eftersom riksdagspartierna den gången dribblade bort alltihop genom att servera tre linjer. Att den aktuella debatten skulle komma var vi många som anade redan då. Men jag kan inte låta bli att tänka på en numera avliden god vän som var kristen och folkpartist. För honom gällde inget annat än att kärnkraften skulle vara avvecklad 2010 eftersom folkomröstningen hade landat i det beslutet. Trots att han och jag stod på olika sidor i många politiska frågor kände vi en ömsesidig respekt för varandra och ansträngde oss att lyssna. På sätt och vis är jag glad att han slipper uppleva dagens kappvändare och ordbajare som har panna att kalla sig politiker. De är sofister hela bunten, från höger till vänster. (sofismen var en riktning inom den grekiska filosofin som älskade att göra svart till vitt) Detta spektakel bekräftar bara min känsla av att politikerna har blivit vår nya överklass närmast under dem som i namn av marknaden sitter och rycker i marionettrådarna. Bara man serverar tillräckligt tjusiga ord med det rätta darret på rösten tror man sig komma undan med moralen i behåll. Precis som för fyra år sedan har jag inte den minsta lust att gå och rösta. Men då skulle jag döma mig själv till fyra års tystnad och dessutom skulle jag genom min passivitet hjälpa SD in i riksdagen. Så jag röstar helt enkelt emot dem jag tycker sämst om, men absolut inte för dem som får min röst. Trist, allvarligt och ett hot mot demokratin. Jag tror mig nämligen inte vara ensam om att begära åtminstone ett uns av trofasthet och ryggrad hos dem jag använder min rösträtt till att stödja.