Gråtfärdig och rasande - samtidigt.

Som kristen, skribent och delaktig i en mångkulturell civilisation i många avseenden är jag både gråtfärdig och rasande över de nyheter som denna kväll kablas ut världen över. Andra har skrivit om attacken mot det fria ordet, som jag själv med både glädje och bävan utnyttjar varje dag. Andra har betonat den sorg som drabbat anhöriga och kolleger till tecknare och journalister på den drabbade tidningen. Andra har också bekymrat sig över det faktum att detta kan ge högerextremister av alla schatteringar vatten på sin kvarn. Allt viktigt. Jag är som sagt både gråtfärdig och rasande som så många andra. Vad som nu alltmer stör mig är fokus på att mördarna är islamistiska extremister. Trots att det är ett faktum finns det en annan aspekt på det som jag hör allt för lite av. Dessa kryp till människor som skyller på Gud för sina handlingar är inget annat än kriminella galningar som har kommit på en ursäkt för att stanna kvar i sin självvalda galenskap eftersom de märker att fokus flyttas från vad det i många, antagligen de allra flesta fall handlar om: Mördare och rånare av alla slag har funnit en fristad hos terrorrörelser för att ge sina dåd någon slags mening. Själva struntar de i meningen, och de islamistiska terroristledarna är säkert inte så nogräknade med vilka ynkliga kryp de rekryterar så länge de är beredda att skjuta ihjäl och skära halsen av människor som står dem emot. Jag vill till och med tro att det inom ett parti som SD finns hedervärda människor även om jag inte alls delar deras politiska uppfattning. Vore jag konspirationsteoretiskt lagd skulle jag misstänka att alltsammans ingår i en stort upplagd komplott för att dölja något annat. Jag vill inte tro att det är så illa. Men låt oss kalla en spade för en spade: Mördare och skurkar är i farten, och jag hoppas innerligt att sanna muslimer och deras ledare inte är skrämda till tystnad utan högt och klart säger ifrån nu.