Ian Anderson vidare i sin andra andning!

De som känner mig vet att jag i vissa avseenden är en nörd. Ett aktuellt exempel: Sedan jag i januari 1972 av en tillfällighet ramlade in på kungliga tennishallen för en konsert med Jethro Tull har jag varit ett troget fan som gjort mycket för att samla allt som har med dem att göra och har väl varit på närmare 15 konserter med bandet. För två år sedan kom "Thick as a brick 2" följt av en 18 månader lång turné - och jag var tvungen att åka till Köpenhamn för att kunna höra dem. Saken är den att svenska rockjournalister tycks älska att hata detta band, och nu verkar Sverige för gott vara struket från deras turnéplaner - har inte sett en rad i svenska medier om det album som visade att ledaren Ian Anderson tycks ha kommit in i en andra andning lagom till folkpensionärsåldern. Den mångårige gitarristen Martin Barre har lämnat för egna projekt, vilket tycks ha föranlett Ian Anderson att släppa bandnamnet och numera ger ut sin musik under sitt eget namn. Och i fredags släpptes det nya albumet - "Homo Erraticus". Efter ett par lyssningar måste jag säga mig imponerad. Den här gången är det dessutom inte bara musiken, utan också texterna och den sammanhållande idén som imponerar stort. Har inte hunnit fördjupa mig tillräckligt än och kommer antagligen tillbaka - men det första intrycket är starkt. Med hjälp av Englands historia ända tillbaka till straxt efter istiden pekar han bland annat på hur människor i alla tider har flyttat på sig - en skrevspark på alla högerextrema nationalister som samlar väljare genom lögner och myter kring ett heroiskt förflutet som i verkligheten aldrig har funnits. Erraticus är latin och betyder ungefär "kringirrande" - ett epitet som sätts på hela mänskligheten. En avslutande varudeklaration till läsare som inte känner till denna fantastiska musik: Den är en mix av blues, keltisk folkton och gammal konstmusik, på senare år kryddad med asiatiska influenser. Ian Andersons tvärflöjt och akustiska gitarr är viktiga för ljudbilden likaväl som Florian Ophales skrälliga elgitarr. I motsättning till mycket av dagens enformigt manglande rockmusik finns hos Ian Anderson mycket dynamik mellan mjukt akustiskt och mullrande trummor. Köp plattan vet ja´!