Vår och längtan

Ju äldre jag blivit, desto sämre har jag kommit att tycka om vintern. Less på att packa in mig i mängder med kläder, less på rädslan för att halka och slå sig eller bryta sig, less på mörker, kyla och snö. Detta har lett till att min längtan efter våren brukar börja i november. Den här gången har jag alltså fått längta länge, föööör länge! Och samtidigt - nu ÄR det onekligen vår och sommartemperatur ute. Då är det precis som om den där långa, envisa och svinkalla vintern knappt hade existerat. Jag bara njuter. Hörde t ex en trädkrypare drilla idag - kunde först inte placera drillen och sortera in den bland de fågelläten jag känner till. Men min underbara arbetskamrat Ami tog reda på det och upplyste mig. Och ytterjackan behövs plötsligt inte, och... ja, nu är våren här och innan vi vet ordet av är det full sommar. Tänker att detta är en god påminnelse om evigheten och längtan efter den. Evigheten är ett ständigt nu där motsatser löser upp sig och all längtan får svar. Det är ju bara en liknelse och får inte pressas för hårt. Men jag kommer att tänka på Berndt Gustafssons fina bild för evigheten: Det är som att vakna den första dagen på sommarlovet. Och till det lade min saknade Inger Lise ännu en bild: I så fall är helvetet att vakna den första morgonen på sommarlovet och inte vilja stiga upp! Vi kan inte avskaffa helvetet - men vi kan ta ansvar för vårt liv här och nu och ända in i evigheten.