En sorts lättnad

Ända sedan tonåren har jag varit barnsligt förtjust i Richard Wagners operor. När jag lämnnade Stockholm och möjligheten till operabesök minskade kunde jag i alla fall lyssna på skivorna jag samlat på mig. Det är inte detsamma att se och höra en Wagneropera på TV - men det kan duga som substitut. Lätt oroad bänkade jag mig framför TV:n igår kväll för att avnjuta Metropolitans uppsättning av "Parsifal". Oron hänger ihop med en traumatisk upplevelse på långfredagens eftermiddag för åtta år sedan. Då sändes en annan uppsättning av operan i fråga där regissören stolt deklarerade att han gjort om i manuskriptet eftersom han ville låta dramats kvinnliga huvudgestalt, Kundry, förbli vid liv i slutet för att tyst visa hjälten Parsifal ut ur religionens fängelse och in i något nytt. Jag frågade mig då hur ett stort operahus med mycket resurser kan ta sig den moraliska rätten att totalt ändra budskapet i ett 130 år gammalt verk. Folk är givetvis fria att hysa vilka åsikter de vill om religion och konst och allting. Men ger det frikort till att utnyttja och vanställa ett klassiskt verk för att torgföra helt egna idéer? Jag blev dock upplyft och lättad igår kväll; Kundry fick sin frid efter ett tvåtusenårigt irrande över jorden enligt sagans förbannelse. Hon blev fri. Att låta henne leva vidare är ju egentligen vår hemska tid i ett nötskal: Tro på att du får flera liv efter varandra och se det som ett slags merit. I buddhismen och hinduismen som håller en själavandringslära värd respekt ses återfödelsen som ett straff istället för en belöning - ett seriöst försök att hantera frågan om varför det finns så mycket ondska och lidande i världen. Tack vare min kristna tro behöver jag ingen själavandringstro utan är nöjd med hoppet om en evighet där motsatserna löser upp sig inför Guds ansikte. Att tro på flera lärorika liv här är konsumtionshysterin upphöjd till en kvasireligiös tro.....

Vår och längtan

Ju äldre jag blivit, desto sämre har jag kommit att tycka om vintern. Less på att packa in mig i mängder med kläder, less på rädslan för att halka och slå sig eller bryta sig, less på mörker, kyla och snö. Detta har lett till att min längtan efter våren brukar börja i november. Den här gången har jag alltså fått längta länge, föööör länge! Och samtidigt - nu ÄR det onekligen vår och sommartemperatur ute. Då är det precis som om den där långa, envisa och svinkalla vintern knappt hade existerat. Jag bara njuter. Hörde t ex en trädkrypare drilla idag - kunde först inte placera drillen och sortera in den bland de fågelläten jag känner till. Men min underbara arbetskamrat Ami tog reda på det och upplyste mig. Och ytterjackan behövs plötsligt inte, och... ja, nu är våren här och innan vi vet ordet av är det full sommar. Tänker att detta är en god påminnelse om evigheten och längtan efter den. Evigheten är ett ständigt nu där motsatser löser upp sig och all längtan får svar. Det är ju bara en liknelse och får inte pressas för hårt. Men jag kommer att tänka på Berndt Gustafssons fina bild för evigheten: Det är som att vakna den första dagen på sommarlovet. Och till det lade min saknade Inger Lise ännu en bild: I så fall är helvetet att vakna den första morgonen på sommarlovet och inte vilja stiga upp! Vi kan inte avskaffa helvetet - men vi kan ta ansvar för vårt liv här och nu och ända in i evigheten.