Hur skulle det vara med lite självkritik?

Precis som en majoritet av svenska folket är jag bestört över att ungefär vart åttonde röstberättigad i Sverige har lagt sin röst på ett parti som byggt hela sin existens på att försöka stoppa asyl- och flyktinginvandringen till Sverige. Har t o m fallit i fällan att kalla dem patrask eftersom f d fängelsekunder ingår i deras skara av riksdagsmän. Indignation och upprördhet får lätt fingrarna att slinta vid tangentbordet, men nu har jag blivit fundersam. Det finns ingen som helst anledning att försvara existensberättigandet för ett parti som har så tydliga kopplingar till ett "Blut-und-Boden-tänkande" som går ut på att etniska svenskar och dess traditioner är det enda som hör hemma i det vi kallar Sverige. Som kastar skulden för allt som är fel på en enda grupp osv. Exemplen kan mångfaldigas, och jag behöver inte tjata om det som så många andra skriver om. Mitt problem är de övriga riksdagspartierna utan undantag (även det jag röstade på, även om jag håller mitt personliga val för mig själv). Är inte utfrysningstaktiken prövad och funnen kontraproduktiv i fyra år? Om inte annat bekräftas det av valresultatet. Jag far illa av den moraliska självgodheten i att generellt inte vilja ha med partiet att göra - så länge de inte får något inflytande när det gäller asyl- och flyktingpolitiken kan det rent av hända att de har en del uppfattningar som stämmer med de andra partierna? Och det är ett problem att politik i Sverige har blivit en välbetald karriärväg istället för det förtroendeuppdrag det ursprungligen var - fattar inte yrkespolitikerna att många av dem som röstade SD är missnöjda med så mycket att de till slut ger efter för populismens enkla lösningar? Observera att detta på intet sätt är ett försvar för dessa populister - snarare en uppmaning till alla de andra partierna att idka sund självkritik genom att ställa sig själva en samvetsfråga: Kan vi själva ha bidragit till att det faktiskt blev som det blev?

Kollektiv hysteri

Hysteri innebär att alla vanligen fungerande sätt att hantera verkligheten under den tid hysterin varar sätts ur funktion. Minns hur jag under en fjällresa som barn nästan förfrös fötterna en natt. När de började tina upp var smärtan så outhärdlig att jag blev hysterisk. En av ledarna fann ingen annan råd än att ge mig en kraftig örfil för att "väcka" mig ur mitt inlåsta sätt att bete mig. Nu är hela medielandskapet fånget i en kollektiv hysteri angående valet som stundar på söndag. Ivrigt påhejade av journalister som trivs bäst på ytan kastar alla skit på alla och debatterna har blivit så många att åtskilliga - jag skulle tro de flesta - tröttnar på allt vad politik heter. I ett annat sammanhang har jag sagt att jag bestämde mig innan valrörelsen började för att slippa bry mig om den. Samtidigt är det svårt att undvika. Nu sitter jag med en önskan om att någon fanns som kunde utdela den där väckande, kollektiva örfilen till både politiker och journalister. Politik är alltför allvarligt för att göra ovärdig cirkus av. Framför allt tar det tid eftersom det riksdagen har som uppgift är att stifta lagar. Men media tycks bara ha tid att tänka på tittarsiffror och annonsintäkter vilket gör att ytligheterna firar sina största triumfer under dagar som dessa. Det fanns en tid när jag alltid följde slutdebatten i SvT, den som enligt traditionen ska sändas ikväll. Men det vill jag inte utsätta mig för längre. Jag går och röstar på söndag och följer valvakan på kvällen i förhoppningen att den kollektiva hysterin i och med detta ska självdö. Dessvärre är jag rädd att min förhoppning är ganska fåfäng....

När okunnighet blir dygd!

Från säker källa har jag fått veta hur det går till på deportationsverket (med en förskönande omskrivning kallat migrationsverket) när flyktingar som konverterat till kristen tro förhörs. De ska bl a kunna rabbla vilken bibelvers som helst, gripen på måfå ur Bibeln, rabbla Herrens bön samt redogöra för åtskilligt om det som de okunniga tjänstemännen till äventyrs har inhämtat om svenska Kyrkan. Eftersom många av dessa flyktingar kommer från delar av världen där de mött kristendomen i ortodox eller romersk-katolsk gestalt står de sig ganska slätt inför de svenska "förhören". Det har t o m hänt att tjänstemännen har uppmanat flyktingen att hålla fast vid islam som han/hon åtminstone kan vilket visar omänskligheten i hanteringen extra tydligt - de har ofta fått ta till flykten just pga en islam med politisk makt. Dessutom bär de på historier och berättelser om heliga platser och händelser som ofta är helt okända även för gudstjänstfirande svenskar. Vilket naturligtvis blir avfärdat som irrelevant av deportationsverkets tjänstemän. Bakgrunden är dels att de i regel är fullständigt okunniga om den kristna Kyrkan i världen med alla dess olika uttryck för bekännelsen. Eftersom de dessutom tycks ovetande om att ett sekulärt samhälle som det svenska är ett undantag från i stort sett resten av världen upphöjer de denna okunnighet till dygd. Dessutom frågar jag än en gång: Vad ska SD i riksdagen att göra? Deportationsverket har ju genomfört deras politik i åratal!