Skamligt!

Det var ett tag sedan sist, mest beroende på tidsbrist. Men ikväll måste jag ta mig tid till ett kort inlägg. Pga ett missförstånd från min sida var jag sen med en inbetalning och insåg att jag måste till närmsta bankkontor för att flytta en summa från mitt eget konto till ett annat (jag litar inte på internetbanken). Problemet var att mottagarkontot hörde till en annan bank, och då måste jag betala en avgift på 150 (ETTHUNDRAFEMTIO) kronor! Det är nu inte pengarna som är problemet, utan principen. Det blir så övertydligt varför direktörer, styrelseproffs och aktieägare får bonusar, arvoden och utdelningar av en storlek som en annan vanlig fattiglapp inte ens kan göra mening av (och vill inte heller - vad ska jag med så mycket pengar till?)! Är det möjligen så att herrar och damer bankdirektörer gråter sig till sömns för att de fått tre miljoner i månaden när de kunde fått fyra? Och vad går att göra för pengar mer än att äta sig mätt, klä sig och ha tak över huvudet? Men det är klart - detta handlar om moral, och klarare än någonsin visar detta att moral och lagstiftning har gått skilda vägar så länge nu att girigheten är satt i system. Att undertecknad är upprörd och sätter "skamligt" som rubrik ökar väl på töntfaktorn med åtskilliga grader - men det struntar jag fullkomligt i. Det finns en gammal klyscha som någon skulle ropa i öronen på dessa moraliskt bankrutta människor dag och natt i ända: Svepningen har inga fickor! VET SKÄMS!

Lära sig något nytt?

Igår var det fettisdagen vilket i Ösmo församling innebar Dårarnas fest i Sockenstugan. Stolligheter i musikens, historiernas och sketchernas tecken. Och givetvis frossande i semlor. En variant av karneval som blev ännu mer lyckad än vi vågat hoppas. Och idag är det askonsdagen. I och med mässan ikväll börjar allvaret som fastan innebär. Detta dubbla perspektiv på tillvaron tycks gå alltmer förlorat i välfärdsländerna. Fest, allvar och fest igen. För många av oss som tar skiftningarna på allvar innebär till exempel den kristna fastetiden att lära sig något nytt - både om Gud och om sig själv. Och vägen till de nya lärdomarna heter att avstå. Från något vi i och för sig har glädje av men som vi egentligen inte behöver. Och det behöver inte bara handla om mat och godis. Det är upp till var och en vad vi väljer att avstå ifrån - men den plats som blir tom i vår kalender kan gärna fyllas med extra bönestunder, uppbygglig läsning eller stärkande promenader. Och kanske inse att livet inte bara handlar om att välja, för i det ögonblick vi väljer något så väljer vi automatiskt bort mycket annat. En besk sanning för en del, har jag förstått... men blir vi sjuka och medicinen smakar beskt brukar vi ju ta den ändå. Tänk om själen är sjuk? Själv är jag övertygad om att vår själ lider av en sjukdom som på teologiska heter Synden, och att den behöver botas. Så önskar jag god fasta till alla och gör mitt bästa för att med Guds hjälp följa alla mina goda föresatser dessa 40 dagar och till slut lära mig något nytt....

Förutsägbart

Aktuellt i SvT, fredag kväll. En "debatt" mellan en AB-journalist och en representant för tankesmedjan Timbro kring de stigande inkomstskillnaderna. Naturligtvis förutsägbart och därmed totalt ointressant. När ska vi slippa ytligheten och dessa riggade pratstunder som inte förtjänar att kallas debatter? AB-journalisten fast i tron på att politiken ensam kan lösa ett problem som för alla är uppenbart. Timbrotjejen lika fast i en förenklad världsbild där det är "bra med stora inkomstskillnader". Lite motvilligt fascinerad blir jag av vad som är möjligt i vår tid. Som att t ex helt oskrymtat sjunga egoismens och girighetens lov utan att på allvar bli motsagd, för det gjorde den unga damen från Timbro. Sjöng girighetens lov alltså. Hennes främsta argument för att prisa den svenska situationen tycktes vara att vi har mycket lägre inkomstskillnader än åtskilliga andra, jämförbara länder. Och hon skäms inte ett ögonblick för sin instängdhet i en politik som sänker skatterna för oss som inte behöver dem och lämnar åtskilliga efter i armod. Min fascination är samtidigt ett förtvivlans vrål. Det tycks som om gamle Gösta Bohmans försök att få bort ordet solidaritet ur vårt språk till en del har lyckats. Och jag fortsätter att skämmas för att vara svensk så länge damer av denna sort får babbla på i sina roller utan att på allvar bli motsagda. Det är helt enkelt ett hot mot demokratin....