"Ockult kristen sekt"!?!

Den ofta hörvärde radioreportern Vincent Dahlbäck berättade i lunchekot idag om gräsligheterna i Uganda och den s k "Herrens befrielsearmé". En av alla dessa grupper med dårar som begår brott mot mänskligheten och påstår sig tjäna Gud. Både historia och nutid är fulla av dem och ingen av världsreligionerna tycks slippa undan denna hulligansvans som ger den uppriktiga gudstron så dåligt rykte. Det jag reagerade på i inslaget och som fått utgöra rubrik till detta lilla inlägg är Dahlbäcks uttryckssätt - att ledaren för denna s k befrielsearmé kom till Uganda och tog över en "ockult kristen sekt". Dessa tre ord tillsammans ger ingen som helst logisk mening. Till att börja med har riktig kristendom ingenting med ockultism att göra - de rör sig i helt olika delar av tillvaron. Ockultism utövas i kontakt med Guds motståndare, Satan, och har ofta stora inslag av magi vilket också är kristendomen främmande och till och med förbjudet i Bibeln. Att tala om en kristen sekt blir lika oegentligt det eftersom sekter avsöndrar sig från den större gemenskap vars Gud och heliga skrifter de åberopar som grund för sina ofta förvirrade och i förlängningen psykotiska idéer. Så är det t ex inte Kyrkan som har kastat ut Jehovas vittnen - de har själva ställt sig utanför resten av kristenheten och hävdar att bara de själva fattar vad Bibeln egentligen säger och alla som säger något annat har fel. När från början kristna församlingar tappar greppet om den nedärvda tron och blir ett vi mot alla andra som i fallet Knutby har de blivit en sekt och missbrukar i praktiken Guds namn. Jag hade kunnat sucka över detta felaktiga språkbruk och låta det passera. Men jag tycker någon måste reagera eftersom språket styr tanken och de som arbetar i våra nyhetsmedier har ett extra ansvar för hur de uttrycker sig. Skärpning önskas!

De moraliskt efterblivna

För var och en som velat se har riskkapitalisterna för länge sedan visat sitt rätta ansikte. Men i morgonens radionyheter uttalade de själva vad de går för - och den som inte skönjer detta rätta ansikte nu är antingen blind eller väljer att vara det. Ett löfte om minst tioårigt engagemang i vård- och skolföretag är "inte intressant" och det kommer de aldrig att gå med på. Är någon förvånad? Möjligen en och annan i vår regering... Så finns det svart på vitt: Att gå in i ett ägande handlar för dessa människor bara om en enda sak - att tjäna massor av pengar. I den absurda karusell som vår tids ekonomi har blivit innebär det att spekulera i stora lån i förhoppningen att de ska förränta sig och bli till stora vinster. Ingenting om att brinna för utbildning eller omsorg om de gamla och sjuka. Gamla tiders kapitalister hade i alla fall den goda smaken att skapa något med sina investeringar - inte minst mängder av industriell produktion av varor som kom människor och samhälle till godo. Men det är längesedan. Ännu längre tillbaka var pengarnas uppgift att underlätta handel, så att vi slapp idka byteshandel. I den tid som är vår och som jag känner mig oerhört främmande i har pengar blivit ett självändamål. Förr fanns det någon form av moraliskt imperativ för dem som ville tjäna pengar - de måste producera något att sälja för att överleva. Men dagens riskkapitalister är inget annat än moraliskt efterblivna girigbukar som snart tycks vara redo att bokstavligt talat gå över lik för vinstens skull. Ungefär som den italienska maffian eller de gamla diktatorerna i det vi kallade tredje världen. Skillnaden mellan dessa som avsagt sig sin mänsklighet och dagens riskkapitalister finner jag försumbar. För den som vill hålla någon form av moralisk standard vid liv finns inget försvar och ingen ursäkt för deras beteende. Det de behöver är en rejäl omvändelse, sedan en botgöring. Men kommer det att hända med tanke på deras moraliska efterblivenhet?

Kreativa misstag

Ibland sker ting helt utan avsikt, till och med av misstag. Och de visar sig skapa bättre resultat än det hade blivit om allt hade gått enligt planerna. Har varit med om det själv några gånger. Ett känt exempel är telefonsignalen som dyker upp i slutet av David Bowies "Life on Mars", originalinspelningen. Det var kontrollrummets telefon som ringde, och av misstag kom det med på bandet.. Som medlem i den historiska bokklubben Clio gjorde jag misstaget att inte avbeställa förra omgångens bok - har ålagt mig själv att inte köpa nya böcker på ett tag. Men "Germanerna" av Tore Jansson är både lärorik och läsvärd. Han tar upp fenomenet germaner både historiskt och språkligt. Det mest intressanta greppet är dock den första delen som har titeln "Myten". Där går han igenom hur 17- och 1800-talets nationalistiska och i grunden djupt rasistiska tänkande lägger grunden för allt det vanvett som fick sin kulmen i nazismen på 1930- och 40-talet. Det är nyttig läsning i ett tidevarv när gammalt, unket och framför allt vetenskapligt totalt ogrundat tankegods dammas av på flera håll. Hade egentligen inte tid att läsa denna lilla bok som kom på posten, men kunde inte låta bli. "Germaner" är ett notoriskt svårt begrepp, helt beroende av i vilket sammanhang man använder det. Jag har efterlyst ett sakligt sönderplockande av den grumliga argumentationen från Sverigedemokraternas sida. Deras stolliga idéer om "svenskhet" kan med fördel sakligt bemötas med en del av innehållet i Janssons bok. Kan väl säga så mycket att vi inte har särskilt mycket att yvas över när vi studerar det lilla vi vet om våra förfäder....

Kärt återseende

Jag har återfunnit en kär gammal vän. Visserligen i bokform, men ändå. Fick boken i fråga av en nära vän när jag läste teologi i Lund och minns hur mycket den betydde för mig då. Nu förundras jag över att inte ha återvänt till den tidigare. Titeln är "Vänskapens sakrament" och författaren heter Egied van Broeckhoven, jesuit och arbetarpräst som omkom vid en arbetsplatsolycka på 60-talet. Boken består av postumt utgivna anteckningar med en läsvärd inledning. Den har varit slutsåld i åratal men lär komma i nytryck snart, med ny inledning. Anteckningarna är oftast mycket kortfattade, men det räcker att läsa en i taget för att sedan lägga boken åt sidan och meditera. Länge. Vill gärna ge ett citat, en av de längre anteckningarna: "Jag såg att apostolatets stora problem är att övervinna det mycket stora motstånd som utgörs av slutenhet och människofruktan. På två sätt sluter man sig inom sin lilla vänkrets. Man går inte utanför den och man går inte heller längre in i den vänskap som redan finns; man står för trygg i det man har. Mystikern, vagabonden, utforskaren av livet i Gud måste tränga längre in för att finna Gud i allt och alla. Slutenheten är på väg mot det djävulska; på den andra vägen finns den fulla kärlekens liv i trinitarisk öppenhet." Detta är alltså skrivet av en präst som fann sin kallelse i att arbeta på fabrik, odlande vänskap med dem han mötte i en miljö långt utanför Kyrkans skyddande murar. Hur hade de tvärsäkra trosformuleringarna fungerat där? Vad för slags vittnesbörd om sin tro behövde han avge annat än att söka Gud genom vanlig vänskap med andra människor? Naturligtvis är han djupt inspirerad av Ignatius av Loyolas tänkande eftersom han är jesuit. Men det han gör är ju att tillämpa Ignatius principer i en helt annan tid och en helt ny värld. Hur många av alla kombattanter i dagens kyrkliga och politiska debatter kommer ihåg vänskapens betydelse? Och de krav på respekt, integritet och ödmjukhet som det vänskapliga förhållningssättet kräver om vi ska nå dit där Gud vill ha oss? Jag har inga svar - jag bara frågar.

Värre och värre!

Nu har Marcus Birro slagit till ordentligt i Expressen. För att ta sakfrågan först: Vi kan ha olika uppfattningar om vår nyvalda ärkebiskop. Vi kan resonera om hennes teologi och vad den kan få för betydelse i det ämbete hon valts till. Vi kan vara överens med henne eller djupt oeniga - sådana samtal har ALLTD förts i Kyrkan - redan i Nya testamentet. Men att som Birro påstå att hon inte ens är kristen passerar en anständighetsgräns av stora mått. Det är att ta alltför stora ord i sin mun och döma på ett sätt som inte tillkommer någon enda människa. Har ingen lärt Birro att det är Jesus och ingen annan som dömer? Den andra frågan i sammanhanget är forumet - Expressen av alla tidningar! Själv läser jag aldrig smörjan, men har sett själva krönikan på nätet. Expressen och DN är ju den aggressiva nyateismens främsta megafoner i landet, och de låter Birro hållas. Vad är deras syfte? Hade jag varit konspirationsteoretiskt lagd hade jag misstänkt en uttänkt strategi för att ytterligare förlöjliga och allmänt misskreditera Kyrkan och de kristna. Men kan det vara så enkelt? I alla händelser borde både Birro och Expressen skämmas. Men den förre tycks för okunnig för att göra det, och själva tidningen har så vitt jag vet aldrig haft vett att visa den minsta skamkänsla i något sammanhang. Var ska det sluta?

Inte blir det bättre

Igår uttryckte jag min bestörtning över tonen i bråket kring ärkebiskopsvalet. Inte är det så mycket bättre inom den svenska politiken, där pajkastningen nu blivit bokstavlig. Alla som känner mig vet att jag aldrig någonsin skulle stödja SD:s politik. Men att kasta en tårta på dess ordförande och göra en nyhet av järnrörsincidenten har uppenbarligen ökat på deras hett eftertraktade martyrgloria och därmed också ökat deras stöd i väljaropinionen. Grundproblemet som jag ser det handlar om klantigheterna i de etablerade partierna de tre senaste åren. Det blev övertydligt i den Agendaledda partiledardebatten för några veckor sedan. Moderatledaren hycklar en kamp mot utanförskapet genom att göra de redan svaga ännu svagare och kommer undan med det tack vare att SD får sitta med Svarte Petter - ingen vill prata med dem. Och så tänker tydligen en del att SD har rätt i sitt underdog-perspektiv gentemot ett politiskt etablissemang. SD har nog kommit för att stanna en period till - men om de bjuds in i stugvärmen när nu så många har röstat på dem kommer de att mista sitt trumfkort att vara anti-etablissemang och väcka stor besvikelse bland både rättshaverister och andra bittra människor och åka ut så att det visslar om det nästa val... De ska givetvis bekämpas ändå - men inte på det sätt som nu sker.

Bedjande kristna?

Med stigande bestörtning har jag följt debatten efter ärkebiskopsvalet. Först vill jag säga att jag vet väldigt lite om Antje Jackelén vilket kan bero på att jag inte hör hemma i Lunds stift, där hon än så länge verkar. För länge sedan, långt innan hon blev biskop, läste jag en av hennes böcker och tyckte om den. Det som gör mig bestört är tonen från en del "debattörer". Citationstecknet kommer sig av att den pajkastning och de hånfulla tillmälen som svämmar över nätet mera liknar ett sandlådegräl än något annat. Begått av vuxna människor. Kanske det blir bra, kanske inte - det har jag ingen aning om. Personligen är jag glad över kvinnliga präster och även kvinnliga biskopar. Jag har fått den glädjen bekräftad genom bön och teologiskt arbete eftersom jag har nära vänner som inte delar denna min glädje. Men om jag nu ska kalla den glädjen för "min sida" i debatten börjar jag skämmas ordentligt. Varför det höga tonläget så fort sansade debattörer ifrågasätter valet, inte minst med tanke på eventuellt kommande problem med ekumeniken i förhållande till systerkyrkor i världen? Å andra sidan finns de på andra sidan som bestämt hävdar att sista spiken i svenska Kyrkans likkista nu drivs in och allt är bara natt och mörker. Och oförskämdheterna haglar från alla håll. Är detta kristligt? Är detta buret i bön? Och vi som väljer att stanna kvar och kämpa i en Kyrka vi älskar trots att inkompetenta, okunniga och i vissa fall inte ens troende partipolitiker på alla nivåer försöker göra Kyrkan till något annat än hon är - är vi svikare av den sanna tron eftersom vi inte väljer att kliva av ett sjunkande skepp? Jag har inte lagt mig i debatten eftersom jag varit fullt upptagen med att arbeta och be. För ett helande av det brustna, för att vi ska kunna tala över gränser som vi själva skapat, för att... ja govänner - ber ni också? Eller är ni fullt upptagna med att utdefiniera och ta heder och ära av varandra?