Dags att lära sig ett nytt ord

Efter att ha plöjt igenom de tidningar som samlat sig på hög under en resa insåg jag idag att det är dags att lägga ett nytt ord på minnet: "Prekariatet" - en ny klass i samhället. Ordet bygger på det faktum att denna stora och heterogena grupp av människor hamnar i en extra prekär situation i tider av kris. Just ordet kris är intressant eftersom det alltid används av politiker som ursäkt för att inte göra något åt en rådande situation. Då behöver vi påminna oss om det grekiska ursprunget - "krisis" betyder inget annat än vändpunkt, ett kritiskt läge som är snabbt övergående, men avgörande för det framtida skeendet. Det ord som i Nya testamentet ligger bakom "yttersta domen" är just "krisis" vilket faktiskt ger helt andra associationer än vad århundradens domedagspredikanter velat få oss att tro. Men nu var det prekariatet. I den gruppen ingår ungdomar, arbetslösa, invandrare och projektanställda och deras prekära situation är att de inte har det trygghetsnät som t ex en yrkesutbildning och fast anställning innebär. Populistiska rörelser (läs bl a SD) vinner mycket av sina röster och sympatier på att spela ut dessa grupper mot varandra eftersom populismens generella livsluft är att dela in tillvaron i "vi" och "dem". Men dessa grupper har alltså det gemensamt att de kan räknas till prekariatet. Det som gör deras situation ännu mer prekär är att de knappast kan känna stolthet över att vara ställda utanför och inte räknas med av någon, trots att de uppenbarligen blir fler och fler. När arbetarklassen på allvar fick luft under vingarna för styvt hundra år sedan bars de av en rättmätig stolthet över att vara arbetare, och det ledde till bygget av det svenska samhälle som nu monteras ned i stigande tempo. Om alla dessa grupper som hör hemma i prekariatet förmådde samla sig till en politisk rörelse skulle mycket kunna förändras, och det ganska snabbt. Men en grupp som fråntagits också sin stolthet blir lättare rov för populisternas förvridna verklighetsupfattning, och det är inte konstigt även om det är förfärligt. Artikeln jag hämtat dessa lärdomar ur är skriven av Sofia Näsström och publicerades i SvD under strecket den 19 juni. Författaren beskriver situationen som ett allvarligt hot mot demokratin, och så är det nog. Vi medelklassare som har fast anställning sover gärna vidare i vår trygghetssömn. Det är inte utan att jag skäms - för det här är banne mig allvar!

Lögner och förfalskningar

Har just läst ut en fasansfull och bra bok. Det handlar om Umberto Ecos sista (ja - han har själv sagt att han som åttiettåring inte tror sig mäkta med något mera...) roman, "Begravningsplatsen i Prag". Som vanligt när det gäller Eco är boken en spränglärd berättelse och en riktig bladvändare. Vid läsningen av inledningen höll jag på att ramla ur stolen åtskilliga gånger - av vämjelse. En bitter gammal äventyrare och dokumentförfalskare sitter och skriver dagbok i slutet av 1800-talet och börjar med att frossa i alla fördomar om judar, fransmän och de flesta andra grupper som finns. Under läsningen går det upp för mig att alla dessa uppfattningar var helt gängse för hundra år sedan. Hitler och hans anhang hade kanske lyckats med det de gjorde också utan förnedringen av Tyskland i Versailles-freden och dolkstötslegenden - uppfattningen om en judisk konspriation var i allmänt svang. Jag tror inte att jag förstör någons läsupplevelse om jag avslöjar att det handlar om det vidriga falsariet "Sions vises protokoll". Den avslutande chocken kommer i epilogen där jag får veta att alla personer i historien utom huvudpersonen är högst verkliga och har sagt och skrivit precis de gräsligheter som presenteras i boken. För övrigt menar han ungefär att huvudpersonen är så fiktiv att han är verklig och fortfarande finns... Att kratta manegen för moraliskt korrumperade och skrupelfria demoner genom att förfalska dokument och hitta precis rätt kanaler för att de ska sippra ut och bli till allmänt omhuldade "sanningar" känns så vidrigt bekant. Behöver vi ett avstånd på drygt hundra år och en författare av Ecos kaliber för att se det tydliga mönstren? Det betyder i så fall att vår tids värsta vidskepelse - den att det är pengar och konsumtion som styr allt - kommer att avslöjas först när vi som är med om eländet sedan länge är döda och begravna. Först då kommer det att stå klart vem som har placerat ut de fördolda anspelningarna och lurat alla med den minsta makt att köpa mantrat: "Ekonomin styr allt". När blev ekonomerna makthavare istället för rådgivare? Och är den aggressiva ateismen en del i kampanjen för att förlöjliga de klara bud om omsorg om de fattiga som lyser klart från både Bibel- och Koransidor likaväl som från buddhistiska sutror? Eller hånandet av den s k "tokvänstern" på 70-talet? Visst var vi naiva på många sätt, men vi kunde identifiera en fiende som många av oss dessvärre föll till föga för när det blev nödvändigt att sörja för familj och hem. Känner mig plötsligt lite sorgsen....

"Larmar och gör sig till"

Vet inte vem som myntat rubrikens uttryck, men tycker att det passar för dagens fundering. Mitt älskade barnbarn på sex år ropar väldigt mycket för närvarande. När jag lite stillsamt frågar om hon tror att jag är döv eller möjligtvis själv har ont någonstans ökar volymen ytterligare. När jag passerar skolgården märker jag ett ständigt skrikande och har undrat över vad detta beror på. Man kan få hörselskador för mindre... Eftersom vi dessvärre är utrustade med en uppsjö s k barnkanaler på TV:n har jag lagt märke till en delförklaring där. I många av dessa program (de flesta tycks vara svenskdubbade amerikanska produktioner) är röstläget och tempot för det mesta uppe i rena brandlarmet. Det gäller både de tecknade filmerna och de som framförs av levande skådespelare. För min egen del har det slutat med att jag inte orkar vistas i det rum där TV:n står när dessa program är på - jag blir så stressad att jag fruktar för mitt omdöme och en vacker dag vingar en krukväxt ut genom fönstret eller något åt det hållet. Finns det inga filmer gjorda för barn med vanligt folk som för sansade dialoger och spar larmandet tills det verkligen behövs? "Vargen kommer" blir i detta sammanhang löjligt - röstläget varnar för allt möjligt och MÅSTE på något sätt stressa och påverka dem som med intresse konsumerar smörjan. Jo - någon enstaka gång har jag suttit tillsammans med barnen och tittat. Mest för att vara hygglig. Och kvaliteten på dessa program finner jag verkligen vara vedervärdigt låg i alla avseenden. Men det gäller nu inte bara barnprogrammen. Det finns konstigt nog en och annan film eller TV-serie jag faktiskt har lust att se. En del av dem går på reklamkanalerna vilket innebär att jag drabbas av en massa reklam vars enda poäng för mig är att jag får chansen att gå på toa utan att missa någo av filmen. Ett av de hemelektronikvaruhus som växer som svampar ur jorden gör reklam för en sommarkampanj. Jag tänker inte säga vilket. Rösten som kompar bilderna på de "rekordbilliga" varorna låter också som om kniven satt i honom eller som om det brinner någonstans. Är det någon reklamguru som har kommit på att vi presumtiva konsumenter ska skrämmas till att köpa produkten för att det ska gå oss väl? Eller vill de locka fram vår medkänsla så att vi handlar för att den stackars ropande galningen ska få lindring i sitt lidande? Vart tog den sansade konsumentupplysningen vägen? Eller varför kan de inte lära sig något av en schweizisk urmakare som jag hörde en god historia om: Det var tre urmakare som bodde vägg i vägg på samma gata. En av dem hade hört talas om vikten av marknadsföring och satte ut en skylt där det stod: Här bor stadens bäste urmakare. Grannen såg sig föranledd att bräcka honom och skrev en annan skylt: Här bor den bäste urmakaren i hela Schweiz. Den tredje funderade ett par dagar innan han satte ut sin skylt: Här bor den bäste urmakaren på den här gatan. Jag skulle ha gått till den tredje - inte bara för att han var smart och ödmjuk. Utan framför allt för att han stämde i bäcken och sänkte röstläget. Tänk på Elias möte med Gud - han var varken i stormen, jordbävningen eller elden utan i den stilla susningen. Där kan vi finna Gud och därmed livet och oss själva.

Materiens förgänglighet

Jag hör till dem som aldrig har tyckt om att handla eller alls skaffa mig prylar som jag egentligen inte behöver. Kan naturligtvis inte veta hur jag hade betett mig om jag vore rik och aldrig behövde vända på slantarna i slutet av varje månad, men det är en annan sak. Ändå äger jag en del ting, framför allt böcker, musikinstrument och skivor. Goda att ha omkring sig och bruka men ett elände vid varje flytt - då finns det stunder som jag skulle vilja låta alltsammans ramla av ett lastbilsflak och försvinna i något djupt vatten för gott. Utöver det, kläder och köksutrustning är jag i besittning av en del arvegods. Inga dyrgripar, men lite möbler som har stort affektionsvärde för mig. Framför allt två tunga rottingfåtöljer där min morfar en gång satt och lilla jag lekte i hans knä. Tunga och gammalmodiga men förknippade med minnen av mitt både biologiska och känslomässiga ursprung. Idag fick jag bära den ena till grovsoprummet. Efter lång och trogen tjänst sedan innan min födelse för snart 58 år sedan föll den sönder och måste upphöra att vara bl a min TV-stol, "gostol" som de säger på norska. Lite sorgsen var jag allt när jag kånkade ut med den. MEN - det är ju trots allt bara materia. Och inget sådant består för evigt - det borde vi inte behöva läsa om i Bibeln eftersom det är uppenbart ändå. Minnena av min käre morfar är faktiskt inte beroende av att hans båda fåtöljer finns i mitt hem. Jag kan ändå komma ihåg hans lakoniska yttrande vid ett av de tillfällen då jag lekte i hans knä. Lekte med en stor ring som jag tappade och sedan inte kunde hitta. Han satt lugnt kvar och sa: "Den har väl rullat till Romlagocko." Var det i det ögonblicket min egen kärlek till språket och lusten att leka med ord och ljud på allvar vaknade? Och den lusten finns oberoende av en gammal fåtölj. På något sätt känner jag mig mitt i alltsammans lättad. Ett kolli mindre nästa gång jag måste flytta, även om jag hoppas att det dröjer.