Premiärnerver

Exakt två veckor efter att dessa rader skrivs torde urpremiäen av kyrkospelet "Båten" vara avklarad. Och premiärnerverna gör sig redan påminda. Det kan ha att göra med mina många ansvar i produktionen. Jag har själv skrivit både text och musik, regisserar och har en roll. Men roligt är det. Tio skådisar och den excellenta kyrkokören i Ösmo och hjälp har jag fått där jag som bäst behövt den... Har inte ork att blogga så mycket nu innan det här är i mål. Får bli små rapporter som denna....

Begränsad skrift

En plågsam matthet föll över mig idag på fredag eftermiddag, när jag lyssnade till P1:s "Människor och tro". Nu har tydligen den amerikanska hysterin kring darwinism-skapelseberättelsen i Bibeln trängt in sig också i den svenska skolan. Fick veta att här finns elever som inte kan delta på biologilektioner där utvecklingsläran à la Darwin presenteras för att det blir för jobbigt för dem. Vad har dessa stackars ungar fått lära sig hemma, eller ännu värre: Vad har vissa pastorer lärt dem? Som om inte det vore nog finns det biologilärare som läser högt ur Bibelns skapelseberättelse på lektionerna i akt och mening att jämföra den med Darwins teori! Hur kan det vara att en präst tycker att dessa exempel är både korkade och direkt okristliga exempel på en usel Gudstro? För det första för att Bibeln aldrig har gjort anspråk på att vara en lärobok i naturvetenskap. För det andra eftersom Darwins teorier inte ska behandlas som annat än just det de utger sig för att vara: Teorier som i förhållande till nuvarande samlad kunskapsmassa har mycket som talar för sig. Om jag som kristen vore för min tro beroende av att Bibelns skapelseberättelse vore bokstavligt sann enligt vår tids sanningsuppfattning vore min tro inte något att ha. Det är lika illa som om jag vore beroende av tungotal eller mirakler för att kunna tro på Gud. Det allra värsta är ändå biologiläraren som plockar fram Bibeln på sin lektion för att jämföra skapelseberättelsen med det hon själv har att lära ut - hon beter sig som den ynkligaste bibelfundamentalist i tron att en text vill mer än den kan stå för. Tror hon på fullt allvar att alla vi kristna är så korkade? Min utmaning går nu till alla dem som inte själva är troende och deras uppfattningar om vad kristen tro egentligen är, alltså vad vi som kallar oss kristna efterföljare EGENTLIGEN tror, tänker och gör. Är det enklast att bunta ihop oss i en entydig grupp där alla är kopior av varandra? Eller finns det fantasi och realism nog att se hur olika vi är. Och utmaningen till mina trossyskon, så svaga i tron att ni tror er vara tvungna hålla för sant att jorden skapades på sex dagar osv. är lika viktig den: När ska ni upptäcka att Guds mysterium är för stort att begränsa mellan ett par bokpärmar och att vi har stora utmaningar att hjälpa människor till den tillit som verklig tro innebär? Idag kastade jag handskar åt alla håll för att jag fann det nödvändigt. Håll till godo!

Som om pengar verkligen styr

När EU budgetförhandlar tror de sig kunna lösa ungdomsarbetslösheten genom att satsa ett visst antal miljarder euro och bråkar naturligtvis om summans storlek. När ekonomioraklen anar en vändning i konjunkturen här hemma ligger ansvaret på oss alla att "konsumera mer". Om detta kan inget annat sägas än att den moraliserande vansinnesspiralen fortsätter - och det värsta är att denna vidskepelse tycks ha ett fast grepp om åtskilliga journalister. När hjälpte en massa inpumpade pengar ungdomar att få jobb, på riktigt? När jag själv var ung och inte visste riktigt vad jag skulle hitta på gick jag ner till Lidingöbanan och frågade om det fanns ett ledigt jobb som konduktör. Två veckor senare hade jag genomgått en åtta dagar lång kurs och kunde börja jobba. Detta var på 70-talet och det fanns enkla jobb för den som ville ha. Nu går det inte många konduktörer i lokaltrafiken längre - de är i stort sett ersatta av olika slags maskiner. Allt med hänvisning till att det blir billigare så. Och ingen, jag säger INGEN har lyckats svara på min envisa fråga: Billigare för VEM? Naturligtvis för dem som redan har häcken full av pengar och vill ha ännu mer. Framför allt de parasiter i samhällskroppen som lever av att spekulera i aktier. Folk som ägnar sig åt hederligt arbete och samtidigt finner ett nöje i att spela bingo på börsen må vara förlåtna - det är inte dem jag är ute efter. Pengar finns så det räcker åt alla, men de är dåligt fördelade. Själv har jag inget intresse av mer pengar än att jag klarar hyran, maten och lite, lite till. Så den som tror att dessa rader skrivs av avund är ute och cyklar. Jag kan ju för allt i världen inte bli mer än mätt! Vad är poängen med att stjäla arbetsmöjligheter från unga och andra som inte har hög utbildning för att sedan kasta över dem bidrag för att utföra meningslösa sysslor i "åtgärder"? Och vem har sagt att enkla jobb inte kan vara utvecklande? Och mantrat om att konsumera sig ut ur kriser är lika uttjatat som det är verkningslöst. Väl medveten om att många tror att det inte är ett mantra utan sanning är det i första hand kravet på mig som medborgare som får mig att gå i taket, liksom den moraliserande tonen. Om jag nu nöjer mig med att konsumera den mat jag behöver för att inte svälta ihjäl, betala min hyra för att ha tak över huvudet och slita på de kläder jag har tills jag faktiskt MÅSTE köpa nya - ska jag då känna dåligt samvete för att inte hjälpa upp konjunkturen? Nej - för det första vägrar jag det där dåliga samvetet. För det andra vet jag att det i verkligheten inte fungerar så. Den kris vi lever i är kapitalismens kris. Och kapitalismen bygger på ständig tillväxt. Det enda i naturen jag känner till som växer oavbrutet är cancer. Men de som har makten vill trumma i oss alla att tillväxt är svaret på allt. Patienten saknar alltså sjukdomsinsikt och när bara cancersvulsten än mer. Avslutar med ett citat från en av Buffy Sainte-Maries låtar: "It ain´t money that makes the world go round, that´s only temporary confusion." När jag hörde henne sjunga den live i Lund på 80-talet påpekade hon en rent banal sanning innan hon räknade in låten: Hur många miljarder år har jorden snurrat utan pengar?

Sorg och tacksamhet

Det är svårt att ha vänner som uppnått hög ålder. Detta inlägg är en hyllning till min lärare i historia och svenska, Bengt Gehlin, som gick bort under januari i år. Första mötet med honom, när jag gick i åttonde klass, var en skräckupplevelse. Han var sträng och talade omedelbart om var skåpet skulle stå. Men historia var mitt älsklingsämne och jag hade inte lust att vara rädd för honom, som flera av mina klasskamrater var. När jag sedan kom till gymnasiet och fick honom som lärare i svenska började nog den resa som så brått tog slut nyligen. Han älskade sina ämnen, och den kärleken var smittande för många av oss. När skolan var slut höll vi kontakten med långa, mycket långa telefonsamtal. Vi var inte alltid överens, men byggde med åren upp en ömsesidig respekt som utvecklade sig till djup vänskap. När jag i början av 90-talet kämpade med mitt första romanförsök frågade jag om han ville hjälpa mig att få ordning på alla textmassor som rann ur mig. Det blev åtskilliga möten där Bengt mer än en gång sågade mina texter jäms med fotknölarna. Jag kom i mål med manuskriptet efter ca tio år, och det ligger i en byrålåda för gott. Det kommer aldrig att få läsas av någon annan än mig själv. Anledningen till att jag sparar det är att jag ser det som ett intyg på den privata och avgiftsfria skrivarkurs som just Bengt gav mig under alla dessa år. Nu har jag fått två romaner publicerade och en tredje är på gång, samtidigt som jag skriver på nya projekt. Alla de tre romanerna som publiceras har nagelfarits på längden och tvären av Bengt innan jag vågade lämna dem till min förläggare. Dessutom hade Bengt just fått mitt fjärde färdiga manus för genomgång innan han så hastigt rycktes bort... Vi träffades sista gången strax innan jul förra året. Han var som vanligt och vi satt och pratade i hans lägenhet i fyra, fem timmar. Som vanligt. Minns särskilt att han beklagade sig över att han var på väg att mista sin tennispartner - så vad fanns det för anledning tro att vi aldrig skulle ses mer? Med dessa rader vill jag som sagt ge några personliga minnesbilder av en man som betytt oerhört mycket för åtskilliga generationer av elever. Själv känner jag både sorg och saknad, och mest av allt tacksamhet. Må du vila i frid, Bengt!