En komplicerad verklighet

Så skönt att nyheten om de förstörda kulturskatterna i Timbuktu visade sig vara starkt överdrivna. Precis som invånarna i Qumran-klostret för nästan 2000 år sedan gjorde inför ett väntat romerskt angrepp har personalen gömt undan mängder av manuskript på hemliga ställen. Men islamisternas fanatiska förstörelselusta visar på en komplikation som är mycket mer vanlig än media i allmänhet förmår (eller vill?) upplysa oss om. För i Mali är det muslimer som slåss mot muslimer. Islamisterna är sunniwahabiter ooch för dem är islam lika med en uppsättning regler och lagar som alla utan undantag ska följa - människor får varken tänka eller ifrågasätta. Det som har gjort Timbuktu till ett kulturarv är att det under medeltiden var ett lärdomscentrum, präglat av sufisk islam. Alltså den mystika riktningen inom religionen. Och precis som många kristna mystiker har blivit förföljda av "sina egna" under olika historiska epoker gäller detta i ännu högre grad sufierna. Mystiker är farliga eftersom centrum i deras tro är hjärtat, kärleken till Gud uttryckt i poesi, konst, musik och dans. För förföljarna handlar det om ren lära, moral och omutliga lagar för att inte tala om strävan att klättra i makthierarkier. En annan sida av mystiken som uppfattas som farlig är en upplevelse jag själv gjort: När man kommer tillräckligt långt in i hjärtats bön märker man hur gränserna mellan religionerna tappar i betydelse. Det betyder inte att jag skulle överge Kristus som trons centrum - men i hans kärleks efterföljd kan jag ta in och förstå hur både Muhammeds och Buddhas efterföljare tänker när de låter den gudomliga kärleken styra. En fantastisk grund för givande dialog. Men för dem som sitter på makten - både religiöst och politiskt - är "Vi-och-dem-stämpeln" helt avgörande för att platsen vid maktens köttgrytor ska kunna behållas. När ska fler upptäcka att vägen till Gud inte går via en offentligt upprätthållen moral som innebär groteska straffsanktioner på många håll? Nej - vägen till Gud går via bön, meditation och hjärtats längtan efter kärleken som övervinner allt. För då kommer moralen inifrån och av sig själv.

Palestrina!

Varje gång jag sätter på en platta med Palestrinas musik frågar jag mig om det finns något vackrare. Och varje gång jag lyssnar till Bach frågar jag mig om det finns något häftigare. Så drar jag mig till minnes det jag läste i en bok om den nutida tonsättaren Arvo Pärt för några år sedan, han säger: Musiken finns där hela tiden, det enda som behövs är någon som lyssnar och skriver ned den. Och hans musik är för övrigt bland det finaste man kan höra... Är så glad att jag vuxit ifrån allt det där med ett fåtal favoriter som med automatik utesluter alla andra från ens hemgjorda parnass. I torsdags fick jag njuta av Mozarts musik vid en församlingslunch och mindes lite skamset mina tonår. Då var jag en hängiven Wagnerian och, tyckte jag då, Wagner var den ende som alls kunde komponera en opera värd namnet, tätt följd av Richard Strauss. Kunde t o m påstå att Verdi och Mozart vid en jämförelse stod för lättviktigt trams. Visst hade jag fel - men poängen ligger inte där. Jag älskar fortfarande Wagners och Strauss musik, men kan också njuta av mycket annat. De som känner mig vet ju att jag samtidigt är närmast nörd när det gäller den brittiska rock-gruppen Jethro Tull. Och visst är jag ett hängivet fan - men det betyder inte att allt annat är dåligt. När folk frågar mig om favoritlåtar eller älsklingsstycken har jag upptäckt att det bara finns ett svar: Det beror av vilket humör jag är på. Så välsignat då att det finns så oerhört mycket olika musikstilar att lyssna till och låts sig inspireras av. Och detta hindrar mig inte från att av och till konstatera att vissa typer av musik inte faller mig i smaken, men det betyder inte att jag har ifrågasatt kvaliteten eller kunskapen hos dem som komponerat eller framfört den. Undantaget från den regeln är för mig melodifestivalen som nu med trailers börjar förorena SvT. Jag tycker fortfarande att detta upptrissade, genomkommersiella spektakel är ett hån mot alla seriöst arbetande musiker. Att en hel del duktiga artister är med spelar ingen roll. Väl medveten om att jag nu låter gnällig tänker jag sluta för denna gång - men jag skriver om melodifestivalen för enda gången av ett skäl: Eftersom jag vägrar kasta bort tid med att titta på det kommer jag för flera veckor framåt att hamna utanför en massa diskussioner som fyller fikaraster, kvällspress och sociala medier. Det gör mig inget - ibland är det bara skönt att inte ha något att säga....

När allt fryser

Huttrande i en lägenhet där värmeledningarna inte tycks klara av att hålla polarkylan utomhus stången kommer jag att tänka på ett dåligt skämt jag hörde på 70-talet: Vad kallas "frusna lådor" i Bibeln? Jo - Isaskar. Medger att det är dåligt och förutsätter en bekantskap med Bibeln som idag tycks vara på retur bland folk i allmänhet. Är det därför som jag lite missmodigt känner att den yttre kylan och temperaturen på kulturklimatet och -debatten och tycks ha nått fryspunkten? Varför ska ett nytt humanistiskt förbund alls behöva bildas? De har förvisso rätt i att Förbundet humanisterna kört fast i sina hjulspår av religionsfientlighet och att debatten blivit på tok för polariserad. Men förbundet Kristen humanism har funnit länge - även om det nyligen bytt namn. Är det inte hög tid att sluta med vapenskramlet kring dessa frågor? Vi behöver ju varandra. Och när det gäller tron på Gud kan vi väl komma överens om att vi inte är överens för att upptäcka hur mycket vi faktiskt har gemensamt. Alla vi som är djupt oroade över klimatförändringar, våld mot svaga individer och grupper, girigheten som griper omkring sig som en månghövdad hydra för att bara ta några få exempel. Vi som reagerar på detta och annat kan använda både kristna, humanistiska och naturvetenskapliga argument för att försöka få en ändring till stånd. Det jag önskar mig är åtskilliga nya allianser som kastar den sittande aliansen ur sadeln vid nästa års val. Inte för att jag har några större förhoppningar på dem som i så fall kommer istället - men värre än det är kan det knappast bli. Och mer orkar jag knappt tänka eftersom jag behöver vira in mina kalla fötter i ett pöar filtar.....

Det finns bara vi!

I söndags fick jag predika om Johannes döparens ord angående att Jesus har kastskoveln i handen och ska skilja agnarna från vetet. Länge hade jag svårt för den texten eftersom jag hört och läst så många usla utläggningar av den. Som om vissa av oss skulle vara vetekorn och andra agnar, att vi ska skiljas åt för alltid. Allra värst är de "kristna" som med illa dold skadeglädje påstår att dessa som de själva placerar bland agnarna automatiskt skulle hamna i ett evigt brinnande helvete. Om Jesus är den jag lärt känna kan det inte stämma, och jag har mediterat mycket över hur jag ska tyda texten för att känna igen Jesus i den. Till min hjälp kom minnet av vad farbror Nils i Kroksbygd, Hallaryd, berättade för mig när jag var pojk. När det gröna sädesstrået växer på åkern suger det sin näring ur jorden. Sedan, när det gått i ax suger det endast näring ur strået, det är därför det gulnar. När det sedan är nästan vitt är det dags för skörd och tröskningen tar vid. Så länge strået står på åkern är agnarna nödvändiga som skydd mot väder och vind, kyla och väta. Men när själva säden ska tas till vara behövs de inte längre. Det är ju en fantastisk bild för relationen mellan vårt liv här på jorden och den fortsättnuing vi erbjuds efter det nålsöga som är vår död. Våra agnar är drifter, kläder, önskningar och behov av alla de slag. Inget av det behöver vi när vi ska vidare - döden är vår tröskningsprocess. Och om vi klamrar oss fast vid det vi behövde här när vi ska vidare kommer den tröskningen att bli mycket smärtsam. I en tid utan skördetröskor, som ju Jesu tid var, använde man slagor för att skilja agnarna från vetet. För att separera tog man en s k kastskovel och slängde upp alltsammans i vinden. Eftersom agnarna var lättare flög de bort, medan den tyngre säden föll ner i bingen. Alltså finns det inget vi och dem - erbjudandet går till oss alla. I motsats till vetet som tröskas kan vi tacka ja eller nej. Men de enda som bestämmer i slutändan hur det blir är var och en tillsammans med Jesus själv. Och Andens vind blåser bort allt som inte hör ihop med den Gud vill att vi ska vara. Det finns alltså bara vi - ska det vara så svårt att förstå?

Sekulär evighetslängtan

Det sista jag hörde på morgonekot innan jag skulle till jobbet idag var ett inslag om nya forskningsrön. Det finns de som hävdar att en del av dem som föds idag kan bli 200 år gamla. Min första och spontana tanke var: Tack gode Gud att jag är så gammal att jag slipper! Handen på hjärtat - är det någon som verkligen önskar att bli så gammal? Under min tjugo minuter långa promenad till pastorsexpeditionen funderade jag vidare. Vad är denna längtan efter att förlänga livet egentligen uttryck för? Personligen har jag nu nått den ålder då jag får vara beredd på att vad som helst kan hända. "Jag dras med en efterhängsen hälsa", som en god vän brukar utrycka det, och jag tillhör i det avseendet de lyckligt lottade i livet. Trots sorger och kamper tycker jag också att jag fått ut väldigt mycket av min stund på jorden - tillräckligt mycket för att vara vaccinerad mot bitterhet ifall min goda hälsa plötsligt skulle tacka för sig och ge sig av. Men tanken på att bli ens hundra år gammal som min mormor blev skrämmer mig faktiskt. Hon fick behålla sitt klara huvud livet ut, men synen och hörseln blev utslitna och det förmörkade hennes tio sista år. Hon led oerhört av att inte kunna hänga med i allt som intresserade henne. Med andra ord skulle jag, om jag kunde välja, vilja att livet tar slut när jag inte längre är till någon glädje för mig själv eller mina kära längre. Och skulle jag få en sjukdomsdiagnos med hopplös prognos skulle jag be om endast smärtlindring och tacka för mig medan möjligheten ges. Det är vad jag tänker nu, fullt medveten att det kan bli helt annorlunda när/om det händer. Så långt jag sjäv - men frågan kvarstår: Vad uttrycker önskan att förlänga livet egentligen? Allt hysteriskt tränande och alla tusentals dieter och självhjälpsböcker och Gud vet allt bor på samma gata. Kan det vara så att den kristna evighetslängtan, som jag själv omfattar, i ett sekulariserat tidevarv måste ersättas av något annat? Eftersom många påstår sig inte tro på en hinsides fortsättning på livet, fast i en annan dimension och på ett annat sätt, tycks det ändå finnas ett behov av något mera än det vi har här. Och om svaret är ett förlängt jordeliv är det för mig en ynklig ersättning för det mysterium jag själv tror på: Glädjen över att kampen i det här livet har ett slut. Och hoppet om en evighet där allt är ljus, glädje och evigt liv. Det sistnämnda menat som något helt annat än ett förlängt jordeliv. Jag har ingen aning om hur den evighet jag tror på ser ut eller låter - hade jag det skulle det inte vara något mysterium längre. Det enda jag vet är att tid och rum i vår mening inte existerar där, men att vi måste ha det här för att få struktur på tillvaron. Därför längtar jag till himlen. Men jag ger mig inte av förrän det är dags. Och tills dess hoppas jag kunna fylla ut den bild Gud hade av mig när jag en gång kom till mycket nog för ett kärt möte med min skapare den dag jag får hembud. Det ger mig inspiration för detta liv, som jag alltmer kommit att betrakta som en spännande resa i främmande land. Och bäst av allt är att jag inte vet vad som väntar mig, vare sig här eller där.

Vilken sorts kungar?

På trettondagsafton sände SvT en vederhäftig dokumentär om mysteriet kring de tre vise männen eller stjärntydarna eller kungarna som vi firade med stor familjemässa i Ösmo kyrka på trettondagen. För en utbildad teolog var mycket av det som berättades i programmet inga nyheter, vilket inte gjorde det sämre. Men ett avsnitt satte igång mina tankar i en riktning som inte riktigt passade in i en predikan vid familjemässa - så jag delar dem här istället. Traditionen att presentera dem som kungar uppstod under den turbulenta period av medeltiden då påve och kejsare kämpade om att befinna sig högst på maktens stege. Att göra dessa gåtfulla figurer till kungar som knäböjde för barnet i krubban hade alltså ett ideologiskt syfte i en ack så världslig maktkamp! Det är egentligen alltför banalt, men sanningen är ofta just banal. På medeltiden hade kungar onekligen stor makt och behövde inte besväras av demokratiska institutioner som vi i vår del av världen nu är vana vid. Adelsherrar och biskopar kunde besvära besvära kungarna - men de hade i sin tur oinskränkt makt över sina undersåtar som de sällan tvekade att utnyttja. Men de tre vise männen var stjärntydare - eller, för att tala klarspråk: Astrologer. Och med tanke på astrologins ställning i Rom, Mesopotamien och Persien vid tiden för Jesu födelse behövde man inte vara kung för att ha stor makt. Astrologerna styrde ofta kungarna med sitt stjärntydande. Och det är här som de blir så otäct tidlösa. Fast astrologernas titlar och metoder är annorlunda idag. Vår tids hovastrologer kallas finansanalytiker. Deras gissningar om hur världens börser ska röra sig styr de flesta politiska beslut. Och den förhärskande uppfattningen bland folk mest är att ekonomin styr allt. Om vi som kallar oss kristna går på det har vi böjt knä för en avgud och skillnaden mellan finansanalytikernas gissningar kring börsrörelser och astrologernas tydande av stjärnbanor blir försumbar. Ekonomin betraktas idag som vetenskap precis som astrologin gjorde det då. Poängen i Matteusevangeliets berättelse är att dessa upplyfta "vetenskapsmän" insåg att det finns en som styr allt, och att han låter sig födas in i denna värld för att visa oss vägen till Livet. När ska vi få se vår egen tids astrologer inse vem som skapar, befriar och blåser ständigt nytt liv i den tillvaro vi alla delar? Och inse att ekonomin styr allt i världen så länge vi låter den göra det? Vi kan faktiskt göra något annat. Gå samman och med vår tid och våra gemenskaper visa hur vi struntar i lekstugorna världen över som benämns fondbörser. I förlängningen av det kan vi tillsammans delta i både skapelsen, befrielsen och upprättelsen....

Lär vi av historien?

Idag har SvD en artikel apropå att det är åttio år sedan Weimarrepubliken i Tyskland praktiskt sett upphörde i och med nazisternas maktövertagande. Berlin var en kulturell häxkittel under hela 1920-talet trots ekonomisk kris och oläkta sår från första världskriget. Teatern, musiken och litteraturen frodades som aldrig förr med många nya och chockerande uttryck. Mycket av det som producerades skulle under trettiotalet hamna på bokbål, fördömas som "entartete Kunst" eller i största allmänhet förbjudas. En stor homosexuell subkultur frodades likaså, för att under nazismen bli utsatt för förintelsen på samma sätt som judarna. Fast istället för den gula judestjärnan tvingades de homosexuella som inte mördades direkt att bära en rosa triangel på sina kläder... Idag har vi också ekonomisk kris. Att homosexualitet varken betraktas som kriminellt eller sjukt längre är i och för sig ett framsteg - men mörka krafter som inte gillar sakernas tillstånd växer sig starkare i opinionen. Ingen kan idag uttrycka sig som nazisterna den gången gjorde om judarna offentligt utan att bli lika offentligt nedgjorda vilket också är ett framsteg. Men nu hojtas det om hotet av en islamisering istället. Inte för att jag personligen stödjer islam i allmänhet - den enkla anledningen är att jag är kristen och alltså inte tror som muslimerna. Trots att både kristna, muslimer och judar räknar Abraham som vår stamfar. Men att ifrån min annorlunda tro sluta mig till att islam är roten till allt elände i vår tid är att ta till samma enkla lösningar som nazisterna byggde sin framgång på. Enkla lösningar på komplicerade problem tycks attrahera folk under alla svåra tider. Jag misstänker att det finns många fromma muslimer som är djupt förtvivlade över de odjur i människohamn so världen över i Guds namn begår terrorbrott och förslavar folk i de länder där de faktiskt har makten. Iran och Saudiarabien kan väl räcka som exempel än så länge med tanke på att Talibanerna för ögonblicket inte är något annat än den terroriströrelse de varit hela tiden. Men både Afganistan och Pakistan ligger i farozonen för nya terrorvälden från det hållet. Lite funderingar bara, apropå ett citat vars upphovsman jag har glömt namnet på: "Det enda vi lär av historien är att vi ingenting lär av historien." Det är hög tid att vi hjäps åt att ändra på det.

Vad händer och vad minns vi?

Understreckaren i dagens SvD av Synnöve Clason är en bokanmälan. Tysken Florian Illies har sammanfattat året 1913 och dess kulturhändelser. Förutom att artikeln är intressant och informativ väcker den många tankar. Det skrevs många böcker som fortfarande läses, skapades mycket konst som ännu försvarar sin plats i handböckerna och komponerades musik som många ännu gärna lyssnar till. Louis Armstrong, som var jämnårig med seklet debuterade med sin trumpet till exempel och var alltså inte mer än tretton år gammal. Jag hade för mig att även Stravinskijs "Våroffer" begick sin skandalomsusade premiär i Paris det året - men eftersom den inte är omnämnd kanske det var året efter som det ägde rum... Psykoanalysen hade fått luft under vingarna och redan sett brottet mellan Freud och Jung. I Wien kan två herrar som bidade sin tid möjligen ha lyft på hatten för varandra. Hur hade historien utvecklats om de aldrig gick vidare? De hette Hitler och Stalin. Genomgående för mycket av det axplock ur året 1913 som jag här har begått var präglat av tron på att världen höll på att förnyas och att både konst och psykoanalys skulle göra människan och framtiden ljusare och bättre. Även den som kan bara en aning historia vet väl vad som hände året efter: Första världskriget slog sönder hela Europa som man dittills känt det under ganska lång tid. Det är just det sista som väcker mina tankar. Hur mycket av det vi läser, lyssnar och tittar på idag, hundra år senare, kommer att finnas kvar i det kollektiva minnet om hundra år? Sedan 1913 har teknik och kommunikation utvecklats i ständigt ökande takt. Men kommer det någonsin att finnas en så betydelsefull författare som Marcel Proust mer (han gav ut den första delen av "På spaning..." just 1913)? Det är själva innehållet och personteckningen jag tänker på i första hand. Hade dagens ekonomistyrda förlagsbranch alls givit ut ett motsvarande verk idag? Böcker som trycktes förra året lär hamna på nästa års bokrea osv. Och konstnärliga provokationer i stil med utställda pissoarer och cykelhjul som hör det tidiga 1900-talet till - de nöjde sig med att utmana den vedertagna smaken och utsatte inte människor i stil med våra dagars s k konstverk i form av tårtor, psykfall och demolerade tunnelbanevagnar. Jag dömer ingenting, det är inte min avsikt - jag vill bara ställa frågor. Kanske svaret ligger där redan 1913. Artikeln vet berätta om en Bernhard Kellerman och hans science fiction-roman "Tunneln" som jag aldrig tidigare har hört talas om. Den handlar om ett jätteprojekt - att bygga en tunnel under Atlanten mellan USA och Europa. När byggarna möts och kan skaka hand genom öppningen långt under Atlantens botten visar det sig att ingen någonsin vill eller kommer att utnyttja tunneln eftersom människor då har börjat flyga mellan USA och Europa istället. Sens moralen är att utopier inte bör bli verklighet... Det beror väl på vilken sorts utopier det gäller, tänker jag. Men å andra sidan serveras vi under året 2013 knappast några utopier utan bara dystopier. Förutsatt att de senaste årens trender håller i sig. Men det är väl just i detta sammanhang som samtiden blir så knepig! Alla framtidsförutsägelser bygger på gjorda erfarenheter och parametrarna "det okända" och "det helt nya" kan inte räknas in i ekvationen. I det avseendet blev väl Första världskriget en av historiens allra värsta överraskningar. Jag vill slå ett slag för en annan utopi: Att det innevarande decenniet bjuder på glada överaskningar som tar död på alla dystopier!

Minnet av ett bibliotek

När jag började i sjunde klass fick jag byta skola. Det var det sägenomspunna året 1968 på hösten som jag redan första veckan letade reda på skolans bibliotek. Då var det inrymt i ett par klassrum och så trångt att det knappt gick att röra sig utan att råka dra ner en eller flera böcker längs vägen. Vid ett skrivbord mitt i rummet satt en äldre, handikappad man som var vänligheten själv. Böcker fanns det från golv till tak och varenda fri yta mellan hyllorna var fylld av bord och stolar. Trivselfaktorn var hög för en bokmal som jag. Det var där jag upptäckte en roman i fem tjocka delar som jag av ren nyfikenhet började läsa för att inte kunna sluta förrän jag hade tagit mig igenom alla fem delarna. "Stilla flyter Don" av Michail Sjolochov. Sedan läste jag allt jag kunde komma över av honom innan jag upptäckte att det fanns mycket bättre ryska författare - Gogol, Tjechov. Pusjkin, Tolstoj och framför allt Fjodor Dostojevskij, den störste romanförfattaren i världshistorien. En annan gång fick jag för mig att börja läsa i Hitlers "Mein Kampf", men tröttnade efter 4-5 sidor. Har aldrig öppnat den sedan dess i övertygelsen att jag inte missat särskilt mycket. Det var ett funktionellt bibliotek på alla sätt och vis, långt innan förväntningarna om att det ska finnas mängder av datorer till hands för att locka även de som aldrig öppnar en bok... Några år efter att jag slutat gymnasiet, som var samma skola som högstadiet, återvände jag för att vikariera som bibliotekarie. Det kunde jag faktiskt göra eftersom jag året innan hade gjort vapenfri tjänst på Vitterhetsakademiens bibliotek och visste hur det gick till. Då var skolan ombyggd och skolbiblioteket hade fått stora lokaler som var behagliga att vistas i. Den äldre handikappadde mannen var borta sedan länge och chefen jag vikarierade under var en tjusig kvinna. Ändå kände jag en viss vemodig saknad efter de där trånga rummen där böckerna såg ut att kunna ramla i huvudet på en... De här minnena fladdrade fram idag under radions morgoneko. Hörde att åtskilliga skolor är utan bibliotek numera och satsar helt och hållet på datortätheten eftersom allt behov av information kan täckas den vägen. Är det konstigt att läsandet minskar med den inställningen? Som om läsandet bara vore att skaffa information! Hade det varit så för mig som fjortonåring hade jag sannolikt aldrig hittat till de stora ryska berättarna och mängder av andra. Att läsa är att ta in andra världar i sin egen, de man inte kan nå på grund av stora geografiska avstånd eller för att de berättar om sedan länge flydda tider. Att kasta sig på soffan med en god bok är ett sätt att resa som dessutom inte kostar någonting. Fast jag är kanske en gammaldags dinosaurie med min förkärlek för tjocka romaner och upplysningsspäckade faktaböcker antingen det gäller teologi, historia, litteratur- och musikvetenskap eller biografier? Och mina praktiska ofärdigheter gör att jag ytterst ogärna läser en e-bok. När jag därtil nödd och tvungen ändå gör det uptäcker jag hur illa jag tycker om att gå in i en annan värld via skärm... Är jag bara en hopplös romantiker? Jag älskar helt enkelt böcker - inbundna eller häftade spelar ingen roll. Och är de riktigt gamla trivs jag dessutom med utmaningen att uppleva gammaldags språk och t o m gammaldags stavning. För att inte tala om hur intellektuellt stimulerande det är att läsa tysk frakturstil. Om det idag bara handlar om att inhämta information är skolbibliotekens saga nog snart all på de flesta ställen. Tragiskt!

Om att lägga av det gamla

Det hör till god ton att önska varandra gott nytt år vid den här tiden på året. Samtidigt är medierna fulla av återblickar och listor över allt möjligt som det just avslutade året innehöll, på gott och ont. Hur går vi in i det nya utan att helt tappa perspektivet bakåt. Allt var inte bättre förr, men det bästa med det som var förr är att vi kkan lära oss något av det som hänt. Det positiva för att bygga vidare och det negativa kan föhoppningsvis lära oss hur vi inte ska göra nästa gång. Det som har hänt och varit är där för alltid - oavsett om det stannar i minnet eller inte. Det jag personligen kommer att minnas bäst av 2012 är att jag än en gång ryckte upp mina bopålar - en omställning som tagit både tid och kraft. Jag fick debattera religion och samhälle med Christer Sturmark på Folkets hus i Nynäshamn. Jag kämpar för att få ut min tredje roman, som legat färdigskriven i två år och fått en artikel om kristendom och skönlitteratur publicerad i tidsskriften Horisont. Mitt favoritband, Jethro Tull, kom med sin bästa platta på ett kvartssekel, och i novbember hade jag den stora glädjen att få höra dem live. Men jag var tvungen att åka til Köpenhamn för det. Hoppar de över Sverige för att svenska rockjournalister gör sitt bästa för att tiga ihjäl dem? Vet inte, men måste ställa frågan. Så vad hoppas jag av 2013? Att köphysterin ska avta genom att vi som inte ställer upp på konsumismen går samman och börjar göra något annat tillsammans. Att kyrkovalet till hösten handlar om annat än krystade politiska partistrukturer. Trons insida till exempel. Ska vi äntligen komma på att det är sekulariseringen inifrån som är det största problemet? Om vi som påstår oss följa Jesus i hela vår livsföring visar att det inte gör någon skillnad alls att vara kristen har vi ju inte mycket här att göra. Vi behöver inse att ett ja till Jesus samtidigt måste innebära ett nej till en hel del av det som betraktas som självklart i ett sekulariserat samhälle. Jag vill gärn ha reaktioner på dtta luddiga uttalande innan jag börjar räkna upp exempel. God fortsättning så länge!